Vår historia

En förening med länet som arbetsfält.

Konstföreningen positionerar sig från starten och blir en viktig aktör på konstområdet. Skulptören Gottfrid Larsson ges uppdraget att vara utställningskommissarie, ett mångårigt åtagande, som det skulle det visa sig.

De årliga utställningarna i Linköping och Norrköping ger konstföreningen ett ansikte utåt. I konstbildningsarbetet vill man nå alla större orter i Östergötland, då ju konstnärer är bosatta över hela länet. Om olika orter är representerade i styrelsen blir det också enklare att förankra föreningens regionala verksamhet, resonerar man.

Arbetet utvecklas under åren. I synnerhet efter Andra Världskriget, under 1950-talet, slår det regionala arbetet en form av rekord i omfattning och entusiasm.

Ett år senare, under en regnig sommarvecka 1921, arrangerar Östgöta Nation i Uppsala hembygdsdagar i Finspång med ett omfattande kulturutbud av kurser, teaterföreställningar, konserter, föredrag, midsommarfirande samt en konst- och hemslöjdsutställning.

I en särskild minnesutställning visas fjorton, inte i livet varande, konstnärer med anknytning till Östergötland. De flesta har varit verksamma under 1800-talets andra hälft. Pehr Hörberg, dog visserligen redan 1816, men väljs ändå att få vara med.

I en annan avdelning, "De levandes avdelning" visas trettio verksamma konstnärer, som har skiftande anknytning till länet, med sammanlagt 200 verk. I den gemensamma katalogen finns också uppropet till bildande av Östgöta Konstförening.

Med målarprinsen Eugen som förste undertecknare, uppmanas den östgötska publiken i högstämda ordalag: "Östgötar! I dessa tider, då stora krafter verka depraverande på smak och sinne och mottagligheten för det sköna förminskas eller röner inverkan från industriens gottköpsvaror, hos vilka man saknar det gamla hantverkets adelsmärke, gäller det att åstadkomma en damm mot smakfördärvande inflytande."

Den nya konstföreningens syfte skall vara att anordna utställningar, att "verka för smakens höjande samt även på annat sätt sprida kunskap om konst och konsthantverk". Genom att inköpa och utlotta konst uppnås ett dubbelt syfte. Inköpen stödjer konstnärer och genom ett årligt lotteri har medlemmar möjlighet "att få god konst representerad i sina hem".

Utdelningar av stipendier, att aktivt verka för konstbildning och att väcka intresse för konst och högre konsthantverk är angelägna uppgifter - I konstbildningsarbetet befrämjas möten mellan konstintresserade och konstnärerna. Årliga utställningar är ett inslag i den tanken.

Det är på teatern i Finspång, en söndagseftermiddag, 19 juni 1921, som Östgöta Konstförening bildas. Konstföreningens bildande är en stor händelse. När Prins Eugen tacksamt accepterar att bli den nydöpta föreningens förste hedersledamot, har det stort nyhetsvärde.

Det har också Alice Trolles tal vid föreningens bildande. "Ungdom och konst höra samman, entusiasmens lågande och sprakande fackla leder dem båda. Hennes make, landshövdingen Eric Trolle väljs till föreningens förste ordförande.

Själv utses Alice Trolle till hedersledamot, ett synbart bevis på hennes roll för konstföreningens bildande. Det evigt unga människosinnet, det evigt unga i konsten höra tillhopa och skola gemensamt föra världen framåt", citerar Östgöta Correspondenten ur hennes tal.

Konstföreningen positionerar sig från starten och blir en viktig aktör på konstområdet. Skulptören Gottfrid Larsson ges uppdraget att vara utställningskommissarie, ett mångårigt åtagande, som det skulle det visa sig.

De årliga utställningarna i Linköping och Norrköping ger konstföreningen ett ansikte utåt. I konstbildningsarbetet vill man nå alla större orter i Östergötland, då ju konstnärer är bosatta över hela länet. Om olika orter är representerade i styrelsen blir det också enklare att förankra föreningens regionala verksamhet, resonerar man.

Arbetet utvecklas under åren. I synnerhet efter Andra Världskriget, under 1950-talet, slår det regionala arbetet en form av rekord i omfattning och entusiasm.

Det innebär emellertid stora kostnader att arrangera utställningar. Det rör sig bland annat om lokalhyror, annonsering, vernissagekort och verksförteckningar, utställningsvärdar och vakthållning under öppettid. För att bringa reda i ett alltmer prekärt ekonomiskt läge beslutar styrelsen hösten 1935 om en arbetsmodell för de årliga utställningarna.

Denna prövas för första gången redan 1935 och baseras också på en enkät utsänd till konstnärerna. Merparten av de tillfrågade svarar att en inbjuden jurybedömd utställning, enligt sedvanlig form, bör äga rum vart tredje år.

Under de därpå följande åren önskas en årlig utställning med ett begränsat antal inbjudna. De svarande menar, att konstföreningens arbetsutskott bör utse de inbjudna konstnärerna. En del svarar också att arbetsutskottet bör förstärkas med en eller flera utövande konstnärer. I stort sett är alla också av den åsikten, att det vid inbjudna utställningar ska vara utan jury; ansvaret för urvalet av vilka konstverk som ska visas åligger helt och hållet den inbjudne konstnären.  

För konstföreningen överväger fördelarna med varierade utställningar. Den nya arbetsmodellen med öppna jurybedömda utställningar, omväxlande med inbjudna utställningar, har behållits ända in i nutid, må vara med vissa variationer. 

Stockholms-Tidningen bevakar i i december 1938 och i juni 1939 tvåstegsinvigningen av den nya museibyggnaden i Linköping. Det är med konstföreningens höstutställning som den första byggnadsetappen med "salen för tillfälliga utställningar" invigs, 1 december 1938.

På invigningsdagen var det enligt tidningen "svart av jaquetter och förmiddagsklänningar då Prins Eugen, själv den främste av utställarna anlände. Den som hade svårt att få syn på tavlorna fick återvända en annan dag".

Svenska Dagbladet skriver att det är en "utställning, som inte skulle skämts för sig i Stockholm. Det är tydligt att den gamla konstprovinsialismen är på upphällningen - och även om man måhända sovrat strängare än vanligt vid detta tillfälle, måste sägas att genomsnittsnivån är påfallande god".

När konstföreningen fyller femtio år, 1971, får jubileumsutställningen namnet "Den röda mattan".

Här ingår 73 verk av trettiotre konstnärer, vilka samtliga deltagit i någon eller några av föreningens utställningar.

Utställningsidén är att ställa konstnärer från tidigare utställningarna mot de senare. "Den röda mattan" vinner genklang i länets tidningar utom i Folkbladet Östgöten, vars konstrecensent dömer ut utställningen som "ren och skär överklassnjutning och föreningen som en borgerlig klubb för inbördes beundran".

Inför decenniets sista år vågar föreningen, att för första gången, inbjuda till en helt juryfri vårsalong. Bakgrunden är, enligt konstföreningen, den decennielånga kritiken mot juryn. Föreningens offentliga motivering till beslutet är att "man har kritiserat valet av jurymän men även ifrågasatt juryns berättigande över huvud taget".

Det förväntade stora antalet intresserade medför att salongen delas mellan museerna i Norrköping och Linköping. I Linköping visas 346 verk av 175 "konstnärer och amatörer" och i Norrköping 313 verk av 160 "konstnärer med mycket varierande kunskaps- och konstnärsgrad" (omdömena hämtade från respektive orts största dagstidning).

Till och med 1985 visas vårsalongen i både Linköping och Norrköping. Under de tre följande åren alterneras Linköping eller Norrköping med orter som Borensberg, Söderköping och Vadstena.

Man återgår visserligen 1989 till den gamla formen med visning i de båda större båda städerna, men sedan luckras mönstret upp. Östergötlands museum blir värd för salongen och Norrköping så småningom för en annan utställningsform, "Mönstring", med inbjudna konstnärer. 

I Östergötlands museum visas 2011, i samband med föreningens nittioårsjubileum, "Under samma tak", som är öppen för bildkonst, konsthantverk, slöjd och formgivning.

Salongen är jurybedömd och sker i samarbete mellan konstföreningen och Östergötlands museum, Hemslöjden Östergötland och Skådebanan. Jubileumsboken, "Om konst", sammanställd av Bo Sylvan och Stefan Hammenbeck, ger en mycket god bild av Östgöta Konstförenings historia, inklusive en förteckning av stipendiaterna under de gångna 90 åren. Dessa presenteras med en kort levnadsteckning och en representativ bild av deras konstnärskap. 

I slutet av boken beskrivs tillkomsthistorien av "Drömmarnas Plats", med sitt mest framträdande element "Drömmarnas Båge", bågen som blivit ett av Linköpings mest kända offentliga konstverk. Det började med ett förslag i samband med föreningens sjuttiofemårsjubileum och är värd en egen rubrik. 

Konstföreningen fyller 1996 sjuttiofem år och det firas med vårsalong i Linköping.

Utställningskommissarien Gösta Lind ställer samman en festskrift, ett memorandum som han kallar det, med utdrag ur tidigare jubileumsskrifter och handlingar om föreningens verksamhet. Lind förtecknar också de årliga utställningarna och konstnärerna som deltagit i föreningens utställningar.

De visar sig vara drygt 900 och ändå finns inte alla med. Några mer eller mindre spelar dock ingen roll. Det viktiga med Linds sammanställning är, att den visar att Östgöta Konstförening tagit sin uppgift på allvar, att företräda de östgötska konstnärerna.

Men sjuttiofemårsjubileet ska också manifesteras på ett mer bestående sätt än med en vårsalong och ett memorandum. Styrelseledamoten Jan Wahlstein förslår en offentlig utsmyckning i Linköping, tänkt som en gåva att överlämnas till kommunen. Medel beviljas av kommunen ur Carlstedtska stiftelsen och kapten Anton Ridderstads donationsfond. 

En jury väljer konstnären Maja Spasova. Konstföreningens ordförande Birgit (Nyqvist) Lorblad blir projektledare för utsmyckningens genomförande. Det är ett omfattande samverkansprojekt med bl.a flera kommunala nämnder inblandade.

Biblioteksbranden 1996 gör den tilltänkta platsen, mellan biblioteket och Linköpings slott omöjlig och ny plats blir istället Stångåstranden nedanför Stångebro, vid Hamngatan.

Spasovas nya förslag "Drömmarnas Plats" består av tre delar, "Drömmarnas Båge", "Drömmarnas Port" och "Drömmarnas Mur". De två första delarna invigs 20 augusti 1999 och den tredje delen "Drömmarnas Mur" den 4 juni 2001.

Efter 2 846 dagar är man i mål, bara två veckor innan Östgöta Konstförening ska fylla åttio år.

Efter det att utställningen "Under samma tak" genomfördes 2011, har den återkommit år 2014 och 2017, då på Östergötlands museum. År 2019 genomfördes utställningen uppdelad i två delar, med en inledande del, där allt inlämnat material visades i Norrköping, utan jurybedömning, medan den andra delen, som jurybedömts, visades i Linköping, Norrköping, Motala och Mjölby. 

Ambitionen denna gång var, att så brett som möjligt visa upp det östgötska konstlivet och att delvis återknyta till den gamla idén att sprida utställningarna över länet. Nästa blad i historieskrivningen för oss fram till nutid och jubileumsåret 2021.